Hero 21:38

Är det inte rätt underligt hur och märkligt hur låtar kan fastna hos en?
Ni vet, en favoritlåten som ni aldrig tröttnat på. Spela roll hur gammal den är, men tröttnar gör man bara inte.
Inte på just den låten i alla fall.

På något vis blir ju låten en del av en.
Ungefär som för mig med Hero. Helt seriöst, det finns absolut ingen bättre låt en den.
Visst When Love Takes Over och några andra hänger med minst lika bra. Men Hero är den som är favorit och bäst. Alltid lika bra.

Jag kommer ihåg Eurovision 2008 den kvällen när Sverige skulle tävla. Eftersom Hero satte sig på hjärnan direkt i svenska melodifestivalen så ville jag ju inget annat än att se Charlotte Perrelli med Hero i final på lördagen samma vecka.

Nervös och spänd över hur dem skulle ha gjort numret. Skulle dem ha ändrat kläderna? ändrat antalet personer på scen osv.
Scenen visste jag ju hur den såg ut. Riktigt snygg. Enligt min mening snyggaste ESC scenen någonsin.
Men numret och allt satt som en smäck och det blev hur bra som helst och vi gick ju till final.
Hur vi kom till final och hur det gick det vet vi ju redan men Hero sitter som den riktiga vinnaren för mig.

På något sätt har man ju sin egen vinnare. På något sätt kan jag så här i efterhand fundera på om det inte borde ha svidit mer att komma på 18:e plats som vi faktiskt gjorde då. Min egna favorit och allt. Men eftersom att den satt som den gjorde hos mig så spelade det ändå kanske ingen roll har jag kommit fram till.

Nog med det här för annars blir det för långt och ingen kommer fatta någonting utav det men jag behövde ändå få det ur mig.
Vi höres och synes!